Den store ger plats åt den lille

Sakta har helgen börjat gå mot sitt slut och jag har hunnit med förhållandevis mycket.
En del träd har gallrats ut p g a hög ålder, dålig kvalité eller på annat sätt icke önskvärd placering. Överlag var det mest granar men också en och annan tall som nu lämnat efter sig en lucka i kronverket där lövträd så småningom kan titta upp. En pampig tall togs ned innan stormar och snötyngd knäcker den. Den lutade fruktansvärt och gav samtidigt en intressant inblick i trädets ålder. I västerläge togs också en stor gran ned som räknades till 60 års ålder och med en stamdiameter på 35cm och höjd på dryga 20m. Det får anses vara gynnsamma förhållanden då.

Några av de fröer som inhandlats från Impecta har anlänt. Detta är små frömängder för experimentella syften men som väl kan göra sig vackra i skogsbryn och min stora hustomt. Somliga av trädsorterna har inhandlats i större mängd och av annan proviens för jämförelse. Dessa sorter är nu i första omgången: Slån (Prunus spinosa), Tulpanträd (Liriodendron tulipifera), Glanshägg (Prunus serotina), Sibiriskt korkträd (Phellodendron amurense), Rosenkvitten (Chaenomeles speciosa), Svarttall (Pinus nigra) samt Rödlönn (Acer rubrum). Somliga av dessa är rent estetiska träd för hustomten, några är tänkta att användas i skogsmiljö medan några har egenskaper som jag eftersöker i vissa lägen. Då tänker jag främst på Svarttallens värden som skyddande buskage för fåglar och vilt.

Gultall - Pinus ponderosa

Somliga träd borde få mer uppmärksamhet i vårt land än de får. Gultall, eller ett namn som ligger närmare till hands, som Ponderosatall, hör till den skaran. Namn som Guldtall förekommer också samt det amerikanska namnet Western Yellow Pine. Det finns förvånansvärt lite svenskt material att läsa om detta träd. Enligt uppgifter ska Pinus ponderosa klara kyla en bra bit under -40ºC vilket motsvarar zon 5-6 i Sverige. Om vi sedan drar av några zoner för andra faktorer som kortare och torrare somrar, längre vintrar e t c så bör den åtminstone vara fullt härdig i zon 4 i Sverige.


Växtsättet påminner mycket om vår inhemska tall med sin koniska ungdom och avrundade form med åren. Barken är gulaktig till kanelbrun och barren långa och yviga. Kottarna är större än hos vår inhemska tall. Tillväxten är inget att skryta med enligt amerikanska databaser och uppgifter som jämför dessa träd för virkesproduktion i Sverige är mycket få. Men trädets egenskaper påminner mycket om vår inhemska tall och att experimentera är aldrig fel när man driver upp egna plantor och planterar på små arealer.


Pinus ponderosa utvecklar som de flesta i Pinus-släktet en pålrot och ska enligt uppgift trivas bäst i friska, djupa fin- eller sandjordar även om den ska anpassa sig väl efter markförhållandena. Blöta marker tycks vara direkt olämpliga. Den ska också tåla torka bra och anpassar växtsätt/höjd efter vattentillgång. Trädet kan nå höjder bort emot 50m i Nordamerika men jag ser inga förhinder för att den kan nå 30m i Sverige. Pinus ponderosa är ett typiskt pionjärträd och klarar inte av att växa i skuggan om än i lätt skugga som ung.

Att experimentera med detta träd ska bli intressant på de höga bergknallarna med litet markdjup ner till fast berg. Här är torkan svår och näringstillgången knaper. Trots det växer vanlig svensk tall mycket bra här och att jämföra med Pinus ponderosa på samma lokaler ska bli intressant. Ett mindre parti frö har inhandlats och ska förbehandlas för sådd senare i vår. Förhoppningsvis blir resultatet några plantor.

Jättehemlock - Tsuga heterophylla

Detta är ett träd som jag intresserat mig mycket för i hopp om bra egenskaper. Enligt somliga uppgifter jag läst ska den vara mycket snabbväxande och kanske till och med nå 15-20m på 30-40 år vilket låter intressant ur träproduktionssynpunkt. Även om det så tar 80 år att nå bra dimensioner kan den vara intressant med sina egenskaper.
Tsuga-släktet är annars inte kända för att växa så fort, så uppgifterna ska tas med en nypa salt. Hemlockgranarna växer i sitt naturliga habitat (Nordamerika) i fuktiga lägen med hög nederbörd och frågan är hur den svarar på svenska torra, förhållandevis svala somrar och långa kalla vintrar. Den ska vara härdig i USDA zon 3 vilket kan motsvara cirka zon 3-4 här i Sverige.


Jordmånen som jättehemlocken tycks föredra är fuktiga och svagt sura, väldränerade mulljordar med inslag av klippor och sten i kuperade lägen, gärna i svackor och skrevor. Den inte bara uthärdar utan trivs i djup skugga och behåller sina grenar nära marken hela levnadstiden.


Den får ett skirt barrverk och i de yngre åren många mindre grenar som med åren mer och mer övergår i färre men grova grenar. Höjden i nordamerika anges till max 70m vilket medför att maxhöjden torde ligga på omkring 20m här i Sverige. I övrigt kan Tsuga heterophylla bli väldigt gammal och exemplar på över 1000år har påträffats i dess naturliga utbredningsområde.

Jag har på experiment köpt in en större mängd frö att driva upp till små plantor. Först ska dessa stratifieras tills sol och värme åter skiner över vårt landskap.